En längtan i ett stumt vakuum

Trots att Stockholm är en storstad med uppåt en miljon invånare är vår förmåga till samtal nästintill obefintlig. Stumheten som råder på Stockholms gator är ledmotivet i Arne Dahls deckare En midsommarnattsdröm där tystnaden invånarna sinsemellan görs olustigt märkbar. Jag gav mig ut i stockholmsrusningen för att förhoppningsvis hitta en annan, mer talför sida av Stockholmarna.

Klockan är halv åtta, det är fredag och morgonrusningen är i full gång. Bilar tutar, cyklar rasslar och skosulor smattrar mot asfalten på Hornsgatan. Runt omkring mig jäktar människor förbi med långa kliv  - jag själv står still och betraktar. Känslan av att vi alla rör oss i våra egna bubblor känns obehagligt påtaglig, de få decimeter som skiljer oss fotgängare åt känns som milslånga avstånd. Inte ens när en jäktad mamma, balanserandes med barnvagn i ena handen och ryggsäck, mobiltelefon och pappersmugg i den andra, kör sitt bäbisfraktande fordon rakt in i mitt ben lyckas vi se på varandra i samförstånd över livets oundvikliga missöden. Istället skyndar mamman vidare, zick-zackandes mellan kostymklädda herrar och klackskorsförsedda damer. Jag står kvar och lyssnar till tystnaden i en högljudd Stockholmsstad, tystnaden som råder mellan dess invånare.

Just denna avsaknad av dialog är ledmotivet i Arne Dahls deckarroman En midsommarnattsdröm. I en rad olika situationer låter författaren bristen på kommunikation ligga till grund för trassliga relationer, sociala svårigheter och komplotter som så enkelt går att lösa, kunde vi bara prata med varandra. Redan i det andra kapitlet får vi smaka på konsekvenserna av invånarnas oförmåga till samtal. "Han använde inte ord på det sättet. Som samtal. Som dialog." Karaktären Naska Rezazi syftar på sin bror Nedim. Naska har under en längre tid känt att de två syskonen tappat mer och mer av kontakten sinsemellan och det har nu gått så långt att hon fruktar för sitt liv.  

Stockholmsskildringen i boken är inte lika platsbeskrivande som den är person- och stämningsbeskrivande. "Stockholm borde ha slukat mig, men du hittade mig" tänker Naska och sätter därmed ord på den känsla av anonymitet som följer läsaren boken igenom. Stockholm är måhända inte den största av städer, men liksom Naska tycker jag mig försvinna in i stadens vimmel. Möjligtvis fångar jag någons blick på min väg, men i första hand tar jag mig obemärkt förbi mina medinvånare.

Från Hornsgatan promenerar jag  vidare ner mot Långholmen, en av alla öar som utgör Stockholms yta. Vid Hornstulls tunnelbanestation anar jag vattnet som än ligger täckt av stora isflak. Med Mälaren ett par hundra meter framför mig fortsätter jag ner till Bergsunds strand och viker av till höger mot Långholmsbron. Då Långholmen tidigare varit en fängelseö har bron, efter den venetianska bron "il Ponte dei Sospiri" som förband  Venedigs domstol och fängelse, i folkmun kommit att kallas Suckarnas bro, då detta är vad "Ponte dei Sospiri" betyder.


Långholmens vatten ligger stilla under det uppsprickande istäcket. Tanken på att ta sig ett dopp känns föga lockande, ändå letar jag mig fram till strandkanten och  sänker ner handen i det mörka, kalla. Långholmen porträtteras i En midsommarnattsdröm som en idyllisk liten oas i en rörig stad, som en plats där människor mot alla storstadsodds ändå vågar interagera, måhända inte i intellektuell konversation, men åtminstone på ett lekfullt plan. Här pågår, i boken, nämligen en tävling mellan en patolog och en äldre dam om vem som först förmår trotsa vinterns järngrepp om Pålsundets vatten och ta ett par simtag i sjön.


Foto: Tove Helminen

Eftersom jag själv är en badkruka och absolut inte vill simma hoppas jag på att någon annan ska våga kasta sig i mellan isflaken. Patologen och damen skyr nämligen inte en istäckt sjö, de trotsar isen och badar ändå, "När han tidigt i våras såg henne stå och känna på vattnet mellan de sista isflaken iklädd sin vanliga storblommiga baddräkt sprang han bara rakt ut och kastade sig i. Han dolde väl att han skrapade bröstkorgen mot ett isflak. När han kom upp med sammanbitna tänder och armarna korsade över den blödande bringan sa damen: - Är det lika kallt som igår?". Men nej, ingen av de förbipasserande morgonmotionärerna verkar ens reflektera över att vattnet skulle vara baddugligt, istället tittar de på min hand i vattnet med stor skepsis.

Som alternativ till att hitta någon badsugen invånare hoppas jag kunna växla ett par ord med någon av de bofasta. Här, i den lilla symbiosoasen, bör jag väl om någonstans kunna etablera kontakt?
- Hallå? jag drar upp min nu rätt avdomnade hand ur vattnet och går fram mot en medelålders kvinna i sällskap av en terrier. Hon tittar bort, drar i kopplet och skyndar bort mot höghusen. Kanske är det min kamera med stort vidvinkelobjektiv som skrämmer bort henne, kanske har hon bara bråttom till jobbet. Men jag ger inte upp min önskan att bryta den en stockholmare evigt åtföljande tystanden och traskar vidare längs grusgången i jakt på någon att prata med.



Foto: Tove Helminen

Efter att ha försökt inleda ett samtal sträckandes längre än till "god morgon"  med två nya hundrastande stockholmsbor och till svars endast mötts av stressade ursäkter om att hundrundan måste hinnas med innan jobbet ger jag upp mina ansträngningar. Trots villorna med sina trädgårdsland och fågelholksprydda björkar infinner sig inte riktigt den där småstadskänslan jag hoppats på och läst om i boken. Måhända är min bild av småstäder, i vilka jag framför mig ser människor småpratandes framför trädgårdsgrindarna, inte helt objektiv, men hur subjektiv bilden än är stämmer den inte överens med bilden jag får av Långholmen. Här är man lika tyst som på den hektiska Hornsgatan.

"Tystnaden. Som hon älskade den.". Jag tittar ut över Pålsundet och lyssnar efter vad Naska måste ha hört i sin älskade tystnad. Någonting måste hon ha hört, tystnad i sig är bara ett hålrum, ett hålrum där annat kan finnas. Kanske finns där plats för längtan. Trots att jag befinner mig mitt i en storstad, omgiven av uppåt en miljon människor längtar jag efter sällskapligt gensvar. En längtan som frodas i ett stumt vakuum.

 

Av: Tove Helminen

”En ros till invandrarna, solidaritet, syskonskap.”

Tensta. Namnet har en negativ klang i många av ”innerstadskidsens” öron, sådana som vi vill säga. Ord som våld, misär, arbetslöshet och fattigdom kopplas ofta samman med denna stockholmsförort. I Lena Anderssons bok ”Var det bra så?” är det just dessa teman som präglar hennes uppväxt under 70 och 80-talet i detta område. Vi åker till Tensta för att se efter själva om platsen har förändrats sedan dess eller om hennes beskrivning än idag stämmer in.

Vi hoppar på tunnelbanan vid Fridhemsplan och tar tåget till Tensta, där de vitmålade bergsväggarna fylls av poesi, bilder och orden ”syster- och broderskap” på olika språk. Den färgglada tunnelbanestationen vill ge intryck av en sammanhållning och lojalitet. På en skylt kan man läsa; ”Konstnären vill med sin konst hylla de människor som bor här, under temat ’en ros till invandrarna, solidaritet, syskonskap’”.

Efter att ha läst ”Var det bra så?” av Lena Andersson kan man inte hjälpa att ha en tveksam inställning till det påstått mångkulturella och blomstrande Tensta. Samma Tensta som i boken beskrivs som en obehaglig motsats, där människorna grupperar sig själva efter ursprung, popularitet och etnicitet och utan vidare kastar glåpord till varandra. Lena Andersson beskriver Tensta, eller Stensby som det heter i boken, ur Lotta Anderssons ögon som vi får följa från barnsben till vuxen ålder. Lotta skriver i en skoluppsats ”Under alla fräscha frukter, glänsande äpplen, bananer, papayor, dadlar, ligger Stensby som ett ruttet pysande fikon”.

Vi tar rulltrappan upp till torget som besmyckas med en avstängd fontän i mitten. En husfasad täcks av ditmålade flaggor från hela världen: Spanien, Turkiet, Italien, Finland, Frankrike. Precis där intill möter vi Mohmod Cher som kom till Sverige år 1995 och har bott i Tensta i 7 år. Han är missnöjd med Tensta och hävdar att situationen bara blir värre. Staten tar inte hand om området tillräckligt mycket och kriminaliteten ökar.

”Arbetslösheten är stor. Folk bryr sig bara om sig själva.” – Mohmod Cher

Det görs tydligt i boken att 70-80-talets Tensta saknade glans och trygghetskänsla. Byggprojekt efter byggprojekt påbörjades för att skapa nya bostäder, kanske mestadels till de invandrare som skuffades ut i den betongklädda förorten.
Skolan som Lotta går i anordnar temadagar där de förespråkar solidaritet och brödraskap. Tidningarna skriver om det mångkulturella blomstrande Tensta. Innerstadsbor skryter om att de åker och handlar frukt av invandrare på Tenstas torg. Samtidigt är den etniska segregationen i Lottas omgivning konstant påtaglig.

”-Mald turk i en rutten burk smakar urk, bara så att du vet.
-Du ska inte yttra dig din äckliga lilla gula kines.
-Sverige är väl ett fritt land. Jag får yttra mig hur mycket jag vill.”

Vi träffar Ariel, 16 år. Hon har bott i Tensta i 9 månader och hävdar att där finns en tydlig etnisk gruppindelning. ”Det är lite läskigt på kvällen. Många skriker och hånar varandra om vart man kommer ifrån.”

Vi träffar även en 15årig kille som går i Rinkebyskolan och har bott 1 år i Tensta. Han berättar att ursprunget man har spelar stor roll i gruppindelningen på hans skola. Det är vanligt att man umgås med folk av samma etniska bakgrund som en själv.

Frågan är då vart denna gemenskap som så fint bemöter en nere i tunnelbanan finns? Alla som vi har pratat med bevittnar om en verklighet som ser annorlunda ut. En verklighet som ter sig råare än det soliga Tensta som beskrivs på de slitna skyltarna nere på tunnelbaneperrongen. Det Tensta som möter oss idag, 2013, verkar inte skilja sig mycket från det som Lena Andersson beskriver i sin bok.

År 2012 blev Tensta utnämnt till Stockholms otryggaste förort. Vi frågar två olika personer om de tycker undersökningen stämmer. Monika, 20 år: ”Området känns inte riktigt tryggt men jag har själv aldrig varit med om något. Det kan vara läskigt att gå hem själv på natten. Min pojkvän är svensk och när han var på väg hem en gång var det ett stort gäng som skrek ’Jävla Svenne!’ efter honom.”

Qaisar Mahmood skriver i bokens förord: ”Under 80-talet var det en accepterad tanke att turkar skulle buntas ihop med turkar och att finnar lekte bäst med andra finnar”. Kan det vara så att det ser likadant ut mer än 30 år senare? Syskonskapets och lojalitetens Tensta känns plötsligt väldigt avlägset.
”Staten bortprioriterar Tensta. Vi har inte ens en bank, då måste man åka till Kista. Samtidigt lägger de 13 miljarder om året på medlemskapet i EU.” Säger Mohmod Cher. Han visar upp ett kvitto på ett kontoutdrag. Vi kan läsa att när han betalat sina räkningar är hela hans inkomst spenderad. ”Jag måste låna två tusen kronor av mina döttrar varje månad för att det ska gå runt”

Vi samlar en smula nedslaget ihop våra papper och beger oss tillbaka mot tunnelbanan för att återvända hem igen. Från tågets fönster ser vi Tensta försvinna. Skyltarna med sina citat och slagord om brödraskap flimrar förbi och vi kan inte hjälpa att undra; var det bra så?

Av: Hanna Lilja och Dina Miglis, Hu2b

Stureplan- en plats för alla?

I Jens Lapidus roman Snabba Cash får vi en ganska kall och osympatisk bild av livet kring Stureplan. Alla som inte har en fet plånbok att köpa de bästa av allting med hör helt enkelt inte hemma där. Människorna som gör det är unga, välbärgade stockholmare som fyller sin vardag med de allra dyraste aktiviteterna. Romanen är skriven 2006, och efter bara sju år kan vi förse oss med en annan, betydligt trevligare, bild av livet kring Stureplan.

Stureplan, the place that never sleeps. Nattlivet kring Stureplan är nästintill mytomspunnet. De mest exklusiva klubbarna finns däromkring och en majoritet vill dit för att synas och höras. Det spelar ingen roll att priset på drinkarna och inträdesavgiften är högre jämfört med de flesta andra ställen. Det enda som spelar roll är att man kommer in. Om det innebär att spendera lite extra av studiebidraget så får det bli så för de allra flesta.  En av huvudkaraktärerna i Snabba Cash, JW, och hans brats till kompisar hänger på dessa klubbar och gör sig av med minst tvåtusen kronor var på en kväll. Man behöver dock inte spendera pengar på ett eget drinkbord och man behöver inte beställa champagne. Man behöver inte spendera minst tvåtusen kronor för att ta del av vad Stureplans nattliv har att erbjuda. Därför lockas ungdomar från hela Stockholm dit.

  När jag står under den så kallade ”svampen” och betraktar alla dessa människor runt omkring ser jag många av Lapidus stereotypa Stureplanskillar och Stureplanstjejer. De har märkeskläder av dyraste sort, väskor, skor, solglasögon, klockor, allt är som taget från modesidorna i Elle. De är trendängsliga människor, och de flesta ser likadana ut. Från topp till tå.

  Emellertid ser jag även mängder av människor som skulle kunna vara vart som helst ifrån. De har kläder utan exklusiva logotyper på och de bär på kassar från något billigare modekedjor som Dressmann och Din Sko. Oavsett om de ska shoppa eller äta just där, runt Stureplan, eller inte, så ser jag att de i alla fall har den möjligheten. Runt Stureplan finns flera billigare alternativ, såsom Zara, Sandys och Espresso house. Nu har även en Subway öppnats på Sturegatan. När jag går in på Subway och ska beställa hör jag på två sekunder att killen i kassan inte är ifrån Stockholm. Det tar ett tag för mig att komma på vad det är för dialekt, men när jag går ut därifrån har jag bestämt mig för att det var norrländska jag hörde. Det är alltså inte bara människor från andra delar av Stockholm som upptäcker Stureplan, utan även människor från andra delar av Sverige.

  Det är något särskilt med Stureplans atmosfär. När jag står där vid svampen och ser mig omkring är jag omgiven av en riktigt fin miljö. Det är relativt rent, det finns gott om fina byggnader och många av de förbipasserande människorna är prydliga. Det känns festligt, behagligt och inspirerande. Det är inte alls konstigt att människor från hela Sverige hittar hit. Om de ändå ska spendera pengar kan de lika väl göra det i en miljö de verkligen uppskattar. Men denna insikt har lett till en förändring i tillvaron kring Stureplans sociala anseende. 

  Det faktum att jag kan slå upp ordet stekare och brat på Wikipedia säger någonting. Ingetdera är positivt att bli kallad längre. Fyra av fem tillfrågade personer svarade att vara en brat eller stekare är negativt. De flesta människor som är bosatta på Östermalm och har det bra ställt vill inte heller bli kallade för brat eller stekare. När begreppet inte hade hunnit bli ett begrepp var det något positivt och eftersträvansvärt för åtskilliga människor. Det var inte alla som kunde kalla sig det och därför hade begreppet en hög slags status. Idag kan vem som helst med tillräckligt mycket pengar bli en stekare eller en brat. Oavsett vart ifrån man kommer. Begreppet har blivit alltför mainstream. Men begreppet passar ju in på så många ungdomar runt Stureplan. Kanske är det därför många av dessa människor letar nya territorier. Det finns inte plats för hur många som helst. Ju fler människor som hittar till Stureplan, brats eller vanliga Svenssons spelar ingen roll, desto lägre status får livet kring Stureplan. Ett stort antal av de människor som har växt upp på Östermalm eller i närheten av Stureplan tröttnar på exklusiviteten och hierarkin och hittar också nya ställen att spendera sina pengar.

East Stureplan by night.  Foto: Henrik Ahlen (CC-BY-SA)

Om människor som är bosatta runt Stureplan tröttnar och letar efter andra ställen, och människor från andra delar av Sverige, de med dialekter, lite tunnare, eller tjockare, plånböcker, hittar dit, är det kanske inte helt fel att påstå att Stureplan faktiskt är en plats för alla.

Vill du besöka Stureplan och se ”svampen” med egna ögon? Närmaste tunnelbanestationen heter Östermalmstorg, uppgång Stureplan/Birgerjarlsgatan. Närmaste buss stationerna heter Stureplan(på Sturegatan) och Stureplan(på Birgerjarlsgatan). För mer info gå in på www.sl.se

   

Ett nattsvart och kokainvitt Stockholm

Priviligierade, bortskämda östermalmsboys möter grabbarna från förorten. Grabbarna som valt den enda vägen i livet som verkat möjlig att få cash genom, snabba cash. Den vägen som är full av våld, droger och risker. Den vägen där den viktigaste regeln lyder: lita aldrig på någon. Hur knyts dessa två världar an, och hur långt bort är verkligheten egentligen från den kallblodiga och hårda världen som skildras i Lapidus roman Snabba Cash, där endast den starkaste överlever?

I romanen Snabba Cash (2006) skildrar författaren Jens Lapidus en annan del av Stockholm än vi är vana vid att se. Vi får läsa om den kriminella verksamheten och dess utbredning i det idylliska Stockholm, om boysen på Stureplan som värderar märken, skumpa och igenkännande högre än sig själva. Vi får läsa om sambandet som knyter an dessa två världar – sambandet som är orsaken till många av dessa människors nedgång. Sambandet som är vitt som snö. Men hur väl stämmer Lapidus bild av Stockholm överens med den verkliga staden? Det är vad vi har tagit reda på. Verkligheten är inte så långt bort som vi tror.

Foto: Tintin Alinder

Destination 1: Pub Anchor

I delen av Snabba Cash där vi får läsa om Mrado och hans två kollegor som besöker olika krogar för att erbjuda sin kontroll över garderoberna beskrivs det av författaren Jens Lapidus det på detta sätt: ”Garderober lika med guldgruva. Uträknat på ett medelställe: tjugo kronor i avgift per skalle. Extra för väskor. Fyrahundra personer passerar i snitt. Summa: minst åttatusen per kväll. Nittio procent utan någon redovisning. Alla pengar i kontanter. Omöjligt för storebror staten att kontrollera inkomsterna. Och de enda kostnaderna var en söt tjej som stod och skötte ruljansen.” ”Upplägget fördelningsmässigt: juggarna tog en fast avgift om tre papp per helgkväll. Ingenting för vardagar. Stället och garderobiärerna hade sina egna överenskommelser om hur resten skulle fördelas.” 

Foto: Tintin Alinder

Eftersom att vi inte lyckades få några svar på restaurang Kvarnen på Södermalm, där Mrado och hans gäng stöter på problem när de erbjuder sina tjänster i romanen, tar vi gröna linjen mot Hässelby Strand. Vi går av vid Rådmansgatan för att fortsätta till Pub Anchor på Sveavägen, där en av oss har kontakter. Vi får chansen att prata med Amanda Hedman som ikväll jobbar som garderobiär men hoppar in som servitris när det behövs. När vi frågar henne om hon läst boken svarar hon: ”Ja jag har läst Snabba Cash men den föll mig inte riktigt i smaken. Jag jobbar ju på en pub och står i just garderoben, men det händer inte så ofta att tre biffiga jugoslaver störtar in och kräver att vi lämnar över garderobverksamheten till dem”, säger Amanda och skrattar. ”Men”, fortsätter hon i en allvarligare ton, ”det pratas ju en hel del om den så kallade ’maffian’ och jag har hört från flera håll att avsnittet i boken som handlar om garderobverksamheten inte direkt är taget ur fantasin, om man säger så.” Vi undrar om hon skulle kunna utveckla det en aning, men då får vi svaret att hon inte kan eller får prata om det med oss. Vi säger tack och hej och fortsätter vår resa genom det nattsvarta Stockholm. Vi går längs Sveavägen och svänger in på Kungsgatan som är full av liv. Det är ju lillördag. ”Längs Kungsgatan gick svenssons i karavan. Längs Birger Jarlsgatan rörde sig bratsen i parad” förklarar Jens Lapidus i romanen. Vi närmar oss Stureplan och skymtar Svampen ett par hundra meter framför oss. 

Foto: Henrik Ahlen ”East Stureplan by night” (CC-BY-SA)

Destination 2: Stureplan.

När vi är framme på det berömda men ökända Stureplan ser vi hur restaurangen East öppnat upp inför kvällen och kön är redan lång. Som ett par oskuldsfulla 17-åringar vi är kliver vi ändå fram med bestämda steg till ett grabbgäng. Vi får killarnas uppmärksamhet så fort de märker att vi närmar oss dem, de har nog missuppfattat vad vår avsikt är. En av dem med välfriserat hår, en cigg i ena mungipan och en ny marinblåa barboujacka (den senaste modellen hinner vi reflektera över) innan han ropar till med relativt stadig röst: ”tjeenare tjejer, ska ni med in på ett glas?”. Vi tackar nej till erbjudandet men undrar om det är möjligt att vi skulle få ställa ett par frågor. När han får höra vad vårt projekt handlar om går han med på att svara på frågorna om han får vara anonym. Så vi kallar honom Carl. Carl berättar för oss att han har läst Snabba Cash.

Tycker du att Stockholms uteliv beskrivs på ett verklighetstroget sätt i romanen?
Ja, det tycker jag. Någorlunda i alla fall. Jag har inte så stor koll på ”maffian” men det är droger och skumpa som gäller bland rikemansbarnen på Stureplan.

Har du blivit erbjuden droger?
Ja, det har jag. Ett flertal gånger.

Vad för droger? Kokain?
Ja, främst kokain. Men även den så kallade ”partydrogen” extacy”.

Hur har du reagerat?
Jag har frågat om pris, bara för att kolla liksom. Men jag har alltid tackat nej, det är inte min grej. Drogförsäljarna väljer kunder som är för alkoholpåverkade för att kunna tänka klart och rationellt. Du vet, är man packad kan man få för sig att det är en bra idé att testa lite, bara lite, för att man ska ha ännu roligare och maxa partyt. Men jag har alltid, nästan alltid i alla fall, koll på hur mycket jag dricker så att jag inte får för mig sådana idéer. 

Kön rullar på och vi hänger efter Carl och hans gäng som en liten svans ända fram till vakterna och fortsätter vår intervju. När vi närmar oss vakterna börjar grabbarna plocka upp sina id-kort och vi inser att här tar vår resa slut. Innan vi lämnar grabbarna frågar vi om det blir något så kallad ”vaskning”, och skrattar. Carls kompis är snabb i munnen och slänger ur sig ”inte för att flasha med stålarna eller så men om ni små sötingar följer med oss in på ett glas så lovar vi att bjuda på den finaste champagnen ska ni se.” och så skrattar hela gänget. Vi ignorerar flörtandet och charmen, och inser att han fortfarande inte har förstått hur gamla vi egentligen är. Vi kommer fram till vakterna och de kollar lite snett på oss när vi vänder oss mot Carl och tackar honom för intervjun och sedan avviker från kön, ut i vimlet av påverkade människor som pratar en aning för högt, stinker sprit och tänder den ena ciggen efter den andra. Vi känner oss nöjda med det vi åstadkommit på det hippa Stureplan och att vi lyckades få till en intervju och rör oss mot gröna linjen igen. När vi sätter oss på tuben kan vi inte låta bli att gå in och kolla drinkmenyn på East i våra telefoner och ser att det hade blivit en dyr kväll för den där självsäkra grabben som trodde att han kunde få oss på fall. Om vi hade varit 18 hade vi kunnat uppleva JWs verklighet med egna ögon, som vi nu förstått existerar i mer än bara fantasin.

Tintin Alinder
Uma Galli